Kravitz

Gör ett försök till att återuppleva denna då jag behöver skriva av mig lite. 

 

Ja... Vart ska jag börja? Har haft den bästa tiden i mitt liv de sista 10-12 månaderna. Hon är fortfarande världens finaste människa, även om jag känner sådan avsky att jag mår illa just nu.

Jag har aldrig öppnat upp mig inför någon så mycket som jag gjort för henne. Känt stolthet över henne. Har för första gången i mitt snart 27-åriga liv tänkt: "Jävlar, vad bra jag mår!" 

Sen började de. Avvikelserna. Beteendet. Beröringen. Det var inte det samma som det varit. Har hon varit otrogen? Vad är det hon döljer? Varför berättar hon inte? Frågorna snurrar i skallen som en tombola i ett pariserhjul. 

 

"Vi måste prata." Jaha.

 

Ett dygns väntan. Får känna dig i mina armar igen. Känner värmen. Känner tryggheten. Din doft. Pulsen börjar återgå till det normala. 

 

"Jag är inte redo." Nähä."

 

Som ett slag i mellangärdet. Börjar må illa. Tiotusen tankar. Vad menar hon? Skämtar hon? Försöker diskret titta på henne för att kunna göra en tolkning. Behöver ett ansiktsuttryck åtminstone. Ser allvaret. Förstår allvaret. Blir tom. Hon börjar gråta. Här börjar det gnaga i mig. Varför gråter hon? Hon har ju bestämt sig. Klipp snöret bara, varför göra det så jobbigt? Jag gråter inte, även om jag vill. 

 

Stannar där över natten. Kanske ett dumt beslut, men så blir det. Stannar hemma från jobbet nästkommande dag.

 

Nästa gång vi träffas är natten mellan måndag-tisdag. Vi bestämmer över telefon att vi inte ska ses under kvällen. Pratas vid efter innebandyträningen och då säger hon att jag får sova hos henne om jag vill. Minns inte riktigt vad som händer sen. Går och lägger mig. Kan inte somna. En timme går. Två timmar. Insomnia! "Fuck it" tänker jag och innan någon hinner säga "lakritspuck" har jag smugit hem till henne i mörkret. Klockan är närmare 02 när jag lägger mig bredvid henne. Hon vaknar till, vi kramar om varandra. Vi har aldrig somnat så tätt som då.